Norrbottniska popartisten Tall Blonde följer idag upp senaste, uppmärksammade singeln “Lucky Charm” (2021) med debutalbumet “Ponderosa”. Albumet släpps i samarbete med BD Pop och K51 Music.
För den som hört Tall Blondes singlar så lämnar albumet ingen besviken. Det här är ett otroligt välarbetat och välskrivet debutalbum med låtar som både berör och förför. Titelspåret “Ponderosa” som öppnar albumet fick mig att spetsa öronen direkt, även om jag visste att jag gillat Frithiof Stenvall tidigare släpp. Den här låten påminner om tidiga Coldplay, både till arrangemanget men hans mörka, sköra stämma påminner också om Chris Martin. Den vackra popballaden slår ann något nostalgiskt i mig.
Ponderosa-tallen är ett träd. Ett sjukt gammalt, starkt och segt träd som inte viker sig för något, som sett det mesta och överlevt. Jag gillar att inbilla mig att den sortens kärlek är uppnåelig och väntar på mig någonstans. Ur den drömmen gjorde vi en låt som skulle kännas som en gammal film. Stråkdränkt, vemodig, lite brusig och rasslig men stark och beständig. Som ett träd.
Den andra sidan av Tall Blonde, den kaxiga, råa, presenteras i “Daisies”. Låten släpptes som singel under 2021 och var min första presentation av artisten. Det genomgående riffet med riviga gitarrer och spöklika framtoning (som jag tror jag skrev något liknande om i singelrecensionen) är sådär frestande till något förbjudet.
“Ponderosa” visar verkligen på vilken bredd och oerhört skicklig musiker och låtskrivare Frithiof är. “Animal”, “Worn out Jacket” och “Sunrise in Denver” är tidlösa poplåtar med starka melodier som flörtar med 60 -och 70-talets pop, där organiska arrangemang fyller hela rummet med värme. Och just “Worn out Jacket” känns som jag skulle ha hört som soundtrack till en film. Makalöst vacker.
Det har fått ta sin tid och växa fram. Jag har vägrat kompromissa och istället väntat in möjligheten att plocka in rätt musiker på rätt låt, ha riktiga stråkar, hitta rätt förstärkare, få till rätt färger i soundet.
“Spaceman” känns som den skulle kunna varit skriven av legender som David Bowie eller Beatles. Den är löjligt catchy och smittsam med sina popiga stråkar och struttiga komp. Här gömmer sig också ett snyggt piano i sticket. Hela outputen är modernt retro med ett riktigt band- och orkesterarrangemang som skulle dra igång vilken livepublik som helst.
Tillbaka i det mystiska landet är vi i ösiga “Lucky Charm” med en touch av Amy Winehouse och förtjusande groove, och “What’s Your Problem?” som lika gärna skulle passa perfekt i ett svängigt storbandsarrangemang. Jag fastnar lite extra för albumets näst sista låt, “Apple and the Tree (Bad Seed)” som har en otroligt snygg refrängmelodi, som känns som en refräng jag skulle kunna gå och nynna på. Vi är tillbaka i moderna 60 -och 70-tal-popen som visat sig vara Tall Blondes absolut starkaste kort.
Som på beställning får vi avslutande balladen “Dull And Blue” som knyter ihop ett sanslöst bra album, i brist på bättre ordval. Ett lugnt kompande, atmosfäriskt piano, stora trummor och Frithiofs röst är allt som behövs som avslut och jag är en belåten lyssnare av “Ponderosa”.
Skribent: Emelie Johansson