Hur kändes det att spela live igen, efter ett längre uppehåll?

Jag har verkligen saknat att spela live, som man tagit för givet förr. Och nu har jag släppt lite grejer under pandemin, men det är ändå något maxat med att spela live. Det är alltid så mycket krav när man släppt ny musik att man sitter och kollar vad som händer med dom, hur det går, streams och likes och sådant. Men står man och spelar live och det är här och nu, det är det som jag behöver som artist på något vis. Nu tar jag inte det för givet längre, det känns fortfarande lite som att det kan tas ifrån en igen.

På tal om att få spela live igen. Har du något favoritminne från när du spelat live tidigare, som sitter extra starkt i minnet? 

Det finns såklart jättemånga minnen, men jag skulle ändå säga, om jag ska vara lite svävande, men när jag känner att jag kommer in i bubblan av att stå på scenen, oavsett spelställe, det är alltid starka minnen. Men annars så är det svårt att plocka ut något specifikt.

Namnet I’m Kingfisher, hur kom det till och varför har du valt just det artistnamnet?

Jag ville ha ett mer bandaktigt namn på mitt soloprojekt, kanske för att känna mig lite mer friare, lite mer indie än att kalla sig för Thomas Jonsson. Egentligen kom det av att när jag var i London och köpte en bok med poesi om fåglar, så var det en dikt som hette Kingfisher, så gillade jag det, det slog ann någonting. Det var det första, men som alla andra grejer, man bara kommer på någonting och så kör man på det, så blir det kvar.

Det kan finnas något gött i det sorgliga när man lyssnar på sorgliga låtar och deppig pop.

Du släppte nyligen singel ”The Pain Of Happiness” som är tagen från soundtracket till filmen ”Comedy Queen” av Sanna Lenkens. Hur gick det till? Att låten blev soundtrack till just den filmen? 

Dom som har gjort filmmusiken fick en specifikation på en låt som skulle vara lite Americana, det skulle låta lite Neil Young sa filmbolaget, och så ringde dom mig. Dom undrade om jag ville vara med, så jag skrev texten, sången och gitarren och det skulle vara klart på ett par veckor från att jag inte visste någonting om det, till att det skulle vara inspelat och klart. Men det var rätt fett att få den frågan. Deras musiker hade gjort själva arrangemanget, så lade jag på sången och gitarr på det. Nästa vecka går låten upp på rotationen på P4.

Vad handlar ”The Pain of Happiness” om och hur gick det till från att låten var en idé till färdig för release? 

Låten bygger på en bok av Jenny Jägerfeld och jag läste den samtidigt som jag skrev låten. Boken och filmen pendlar väldigt mycket mellan roligt och sorgligt, och det där är ett tema som jag själv gillar väldigt mycket i övrigt. Det kan finnas något roande i det sorgliga på något vis. Det kan finnas något gött i det sorgliga när man lyssnar på sorgliga låtar och deppig pop. Och på samma sätt känns det som att man kan bli lite tom och trött av att känna att man är glad, i den känslan också. Tanken på att allting kan tas ifrån en, allting som man gillar. Allt kommer ju att ta slut någon gång, det var väl tanken kring låten.

Det ryktas om att det ska släppas ett nytt album från dig i år. Stämmer detta och vad kan vi förvänta oss från det albumet? 

Vi ska precis börja mixa det, och sedan beror det på väntetid på vinyler och sådant där. Men förhoppningsvis kommer albumet i år. Det kommer vara ganska avskalat, men lite tweakat. Förra skivan jag gjorde var ändå ganska rak och varm, och det var tanken med den. Men sen blev jag lite trött på det och vill nu rugga upp det lite på något vis.

Vad skulle du säga skiljer kommande album från dina tidigare släpp? 

Den är nog lite svajigare på ett bra sätt, förhoppningsvis. Det känns som det är lite högre i tak och lite mer svaj, liksom.

För våra Tinsel-läsare som inte hunnit ta del av din musik än: Hur skulle du beskriva ditt sound?

Det finns ju någon slags Americana-grund i det helt klart, men Americana kan vara så snäv. Jag är ju en sucker för 60-tals popen och hela 70-tals Americanan, men jag försöker fajtas lite mot konventionerna, samtidigt som jag såklart är med det också. Men det finns någon slags grabbighet och stöddighet i Americanamusiken som jag helst inte vill gå in i, de tydligaste klyschorna. Som för all del kan vara jättebra, men jag känner att jag försöker komma bort lite ifrån det själv. Sedan gillar jag ju indiepop och soul, och även ny musik också.

Att sitta 15 timmar på ett tåg hem från Umeå, det är rätt gött om man kan göra det igen.

Vad ser du mest framemot med ditt kommande albumsläpp? 

Det är nog att komma ut och spela och hoppas att tiden tillåter det nu. Jag har precis kommit i kontakt med en bokare som jag börjat jobba med, och en label som jag jobbar med. Så jag tycker att det känns som att jag har hittat hem. Under pandemin har labeln och bokaren funnits där, och nu ska det bli kul att se vad som kan hända, förutsättningarna finns där. Jag hoppas på en albumturné, det är det jag saknar mest, att spela live.

Hur ser musikåret 2022 ut för I’m Kingfisher? 

Jag ska släppa album, hoppas jag på. Sedan är det i alla fall någon liten extra grej som jag inte kan berätta om just nu. Jag hoppas att jag kommer att må lite bättre, inte lika vilsen som jag varit under pandemin. Det har varit lite påfrestande när det har varit några få månader här och där som man ska kötta på så mycket som det går, det kan vara rätt stressande, och så har man inte spelat på länge. Och så plötsligt tar det slut igen, så vet man inte riktigt hur det kommer bli. Jag har en spelning i Umeå som blev framflyttad i två år, men nu har den blivit av. Jag tror 2022 blir ett roligare musikår, och att jag personligen kommer att uppskatta att få hålla på med musik, som att sitta 15 timmar på ett tåg hem från Umeå, det är rätt gött om man kan göra det igen.

Foto: Johan Bergmark

Intervju av: Emelie Johansson