Indierockartisten Lisa Wanloo albumdebuterar idag med det riviga och snudd på industriella rockalbumet “Shadows”. Efter EP debuten 2018 har tre år gått, och nu kommer ett album som både är euforiskt grungerock men samtidigt skört och popigt. “Shadows” släpps via Startracks.

Lisa Wanloo började sin musikaliska resa inom singer/songwritergenren men har nu övergått till en mörkare och tyngre sida. Något som blivit varmt mottaget av svensk musikmedia där de tidigare singlarna ”Darker” och ”Take Me Down” fått lovord. Vi kan inget annat än att hålla med. Jag blev trollbunden vid första lyssningen av singeln, som också är albumets namn, “Shadows” när den nyligen släpptes. Jag var ivrig att höra mer, att höra hela albumet. Och nu har jag fått göra det och jag är helt överväldigad.

Lisa Wanloos musik är något som går rakt in i hjärta och själ på mig, med de riviga gitarriffen, översvällande av gitarrmattor och mörk och mystisk sång, som hämtat från 90-talets grunge i modern förpackning – med en popig underton.

Från start med “To Go” som inleder albumet är jag redan uppslukad och vill höra mer. Låten som drivs av endast elgitarrer och synthmattor, utan trummor, och Lisas sång i fokus ger mig rysningar. Albumets fjärde spår “Something Else”, som också snabbt blev en favorit, har ett lunkande vemod över sig, och kombinationen med det relativt lugna tempot och akustiska instrument med den gnälliga, distade synthen som sträcker sig som ett stort täcke över låtens andra hälft när det sedan brister ut i ett klimax, känner jag ren eufori.

Jag har vågat mer och haft otroligt roligt på ett sätt jag inte haft innan. Jag har vågat ta ut svängarna lite mer känner jag själv, både när det kommer till att försöka sig på nya saker, känslomässigt och när det kommer till att skriva. Och det var det som var så roligt att göra.

Hela albumet har en stor bredd med “Don’t Tell Me” som är aningen popigare, “Drag Me Away” som känns lite singer/songwriter och country-influerad, till de hårdare, industriella låtarna som “Shadows”, “Burn Out” och “Fall Apart”. Och just “Fall Apart” är min personliga favorit. När jag lyssnade igenom albumet första gången från start till slut var det här låten som jag fastnade mest för. Hela låten med sin repetitiva ackordföljd, Lisas nästan prat-sång som en berättelse, de atmosfäriska, långdragna synthinslagen och instrumentala bitarna får mig helt på fall.

Det är ett album som summerar väldigt många år av frustration och försök till att säga det som jag vill säga och har hjälpt mig att komma vidare.

Den lugna, fantastiska “My Love” sjungs i duett och tar ner tempot en aning på albumet. En lagom mjukt distad gitarr utger kompet för hela låten och modulerande synthtoner ligger svävandes. Det är magiskt. Det distade pianots toner i “Empty Space” avslutar albumet i en drömsk och atmosfärisk ljudbild där Lisas reverbdränkta, sköra röst ekar ut likt över en äng täckt av dis.

“Shadows” är ett album som redan nu har gjort ett stort avtryck. Influenser från olika musikstilar mals ner till en helhet av perfektion, och ut kommer ett helt unikt sound, med otroligt starka låtar. För mig är det viktigt att både låten i sig och det musikaliska, ljudbilden, slår an en sträng hos mig. Och båda dom är en fullträff med det här albumet.

Foto: Robert Eklöf

Skribent: Emelie Johansson