Den 20-21 augusti 2021 anordnades årets upplaga av festivalen Gränslandet – Symfonisk Fest på Trädgårn, Under Bron i Stockholm. Ett arrangemang och initiativ av pianisten David Huang och dirigenten Christian Karlsen som grundade festivalen under 2017, med syfte att nå ut med den klassiska musiken till nya platser och en bredare publik. Vi var där under lördagskvällen för att få en liten skymt av vad detta kunde vara. Två fullspäckade dagar och kvällar med programpunkter som breddar ut sig över ett brett spektra av genrer, aktiviteter för dom små, silent concert, artister, och såklart – symfoniorkestern som stod i strålkastarljuset.

Under dom timmarna vi besökte festivalen så blev man från start underhållen. Stämningen är på topp, det är fullt av människor överallt, DJen spelar musik och vart man än vänder sig finns det något intressant. Vi sitter på träbänkar framför stora scenen, när konferencieren iklädd i den mest propra dragqueen-utstyrseln med 1 dm klackar äntrar scenen, och öppnar kvällens konserter.

Symfoniorkestern inleder med ett set dom kallar för Förbud & Förtryck, som är en hyllning till och inspiration av två personer som levt genom olika sorters förtryck, som tagit stora risker för att stå upp för samt uttrycka sin inre sanning – George Walker och Dmitri Shostakovitch. Applåderna är intensiva och långa efter att vi åskådare tagits med på en känslomässig och dynamisk musikalisk resa. Publiken är redan på topp. Och just det, på tal om publiken, så var det ett bredd omfång av alla åldrar man kan tänka sig. Gränslandet, som sitt namn tyder på, gränsade verkligen inte bara med sina musikinslag, utan också med målgruppen. Det är inte ofta jag är på ett evenemang där man ser en sådan självklar blandning av åldrar på ett och samma ställe.

Under tiden när symfoniorkestern spelar så funderar jag några varv över detta. Det måste ju vara därför de valt att arrangera festivalen just här. Symfoniorkestrar som oftast brukar ses i pampiga konserthus, satt nu under en bil- och tågbro, omringad av betong, asfalt och tjutande sirener från bron ovan i en industriell miljö. Och på ett ställe där det i regel brukar vara tillställningar som kanske lockar den lite yngre målgruppen mest, med sina pop- och rockkonserter och nattklubbar. Det var magiskt. Gränslandet satte verkligen huvudet på spiken med varenda detalj – inte bara musiken, inte bara publiken, utan även val av ställe.

Jag är inte helt ofrämmande vid symfoniorkestrar i pampiga konserthus, faktum är att jag varit på en hel del sådana. Och med att ha de båda perspektiven blev min redan öppensinnade hjärna ännu mer öppensinnad. Såhär kan man ju också göra, och det fungerar!

Kvällen fortsatte med sångerskan Luciana Mancini‘s tolkningar av argentinska bandoneonisten och kompositören Ástor Piazzolla‘s egenskapade musikstil Tango nuevo, tillsammans med symfoniorkestern. Och om det hade funnits ett tak ovanför oss, så skulle det lyfta, vilket ös det var. Kvällen skymde men Luciana lyste upp hela området med sin fantastiska energi.

Sedan kom det som vi alla hade väntat på – Albin Lee Meldau, där hans makalösa låtar framfördes av symfoniorkestern, specialarrangerat endast för denna kväll. Albin strålade, likaså hela orkestern, och han bjöd både på engelska och svenska låtar. Ett relativt kort set, men samtidigt den perfekta balansen av att vilja ha mer och att vara nöjd var nådd. Publikens öronbedövande applåder och skrik när sista låten, “Josefin” precis skulle inledas, fick jag lite gåshud. Det här var ju bara för bra. Jag har aldrig sett Albin live förut, jag har aldrig varit på en sådan här typ av tillställning förut. Allt var nytt, och jag tror att hela stämningen som kokat upp under kvällens gång hos publiken bidrog lite till min angenäma sinnesstämning.

Gränslandet – Symfonisk Fest är ren kärlek, både till musiken, men också till varandra, andra, okända, till att uppleva något nytt och att vara öppensinnad. Gränser korsas, världar möts. Det var som jag inledde med att man blev underhållen från start, det var en perfekt balans mellan skört och finstämt, upptempo och lekfullt. Jag kände på mig att jag delade den känslan med flera, och att folk gillar den här typen av kombination. Människor vill ha något nytt och oväntat. Det fick vi alla här.


Foto & Text: Emelie Johansson