Indiepoparen från Umeå, Karl Knut Sigurd släpper idag sin andra EP “Anyhow EP” som blandar allt från indierock, lo fi-pop och 80-talsdoftande pop. Ett spännande musikrecept som vi bara älskar.

Den första singeln från EPn som släpptes i början av 2021 “Disco”, har flitigt spelats på P4 Västernorrland och uppföljaren, titelspåret “Anyhow” släpptes därefter. Två låtar som är som hörnstenarna av EPn med olika sounds, men som ändå har en perfekt röd tråd. Låtarna framför han helt på egen hand och är skrivna tillsammans med Tomasz Forsberg.

Ville, som han egentligen heter, kan man även hitta som trummis i death/doom-bandet Ulfven, men med sitt soloprojekt vill han skriva den musiken han känner för just i stunden. Och då kan det bli magnifikt, perfektion, hit-vänliga och internationellt klingande låtar med ett unikt röst ID och välskrivna låtar. Ja, precis som “Anyhow EP”.

EPn inleds med hundra procent energi i “Paolos Puppies” och här får vi renodlad indierock med snygga melodier, skönt kompande gitarrer och ett rytmiskt intressant arrangemang. Man får känslan av en svettig sommarkväll framför livescenen. Om man inte fått vibben av The Strokes under första spåret, så får vi garanterat det i titelspåret “Anyhow”. Det är härligt laid-back, en på det bra sättet gnutta nonchalant sång, med cleana gitarrer och en störande bra refräng som är så smittsam att du nynnar på den efter första lyssningen. Det är så enkelt och genialiskt.

Vi fortsätter i samma amerikansk-ljudande indierock-anda i den catchiga “Baby” med genomgående gitarrslingor och släpig sång. Jag får en känsla av i refrängen att det här skulle kunna vara ett soundtrack till en serie, som jag skulle titta vidare på om denna låt dök upp. Här bjuds vi också på ett längre gitarrsolo. Och så avslutas EPn med “Disco”, som är den låt som tar steget in i 80-tals discon, men som har kvar ett ben i indierocken. Här finns Karl Knut Sigurds unika element kvar med distad sång och snygga instrumentala melodier fast i en synthförpackning. Låten sticker ut från de andra, men samtidigt känns den så självklar och modern. Från ett amerikanskt indierockband i jämförelse till ett annat så får jag lite vibbar av The Killers.

Under tiden jag lyssnar på plattan slår det mig flera gånger att det här är ett enmansband. Jag visualiserar mig ett band som lirar, men här har vi en otroligt skicklig musiker som gör allt själv. Vi är mäkta imponerade.