Indierockaren Adam Heldring var under slutet av 2000-talet ett namn på många i musikvärldens läppar. Efter ungefär 10 års uppehåll från musiken i det offentliga började han släppa singlar under 2019, och nu samlas singelsläppen till andra albumet “Ports Of Calls”, och ett album som med all sannolikhet har varit efterlängtat av många.

Efter att ha släppt singlarna “You / More”, “Dance” och “Golden State” har det varit en rafflande uppstart inför albumsläppet, som är inspelat i en studio långt upp i dom norrländska skogarna. “Ports of Call” är enligt Adam ett försök att samla både sig själv, musiken och åren av resande och tystnad till ett och samma verk – och här har vi det, ett tidlöst rockalbum som rymmer så otroligt mycket under ett och samma tak.

Det är vackert inledande med “You / More” som griper tag i en direkt. Man förstår att här finns det en historia berättad, på ett sätt som inte bara framgår i texterna utan som också hörs i musiken. “Live Together / Die Alone” håller oss kvar i samma sinnesstämning och plattan har verkligen sina hårresande känslostunder perfekt blandade med riviga, dynamiska inslag. Jag förstår några låtar in att varje låt är fylld med så mycket, så jag nästan blir överväldigad.

 Jag har levt med den här skivan så länge så det känns som att ett liv har passerat. Men det finns något vackert i att förra skivan ledde till allt som de här låtarna handlar om. Som att jag blivit större för att jag står på mina egna axlar. Men så kanske det är att växa upp.

Låtar som “Golden State” och “Sleeper” är riktiga indierock-klassiker med en hint både av indiefolk och americana. Albumets kanske mest upptempolåt “Dance” har ett smittsamt genomgående gitarrkomp och refräng. Koncist, och så sjukt bra.

Är det någon låt som fastnar extra mycket hos mig så är det “Downtown To Hollywood”. Arrangemanget med blås, harmoniken, mystiken, berättandet och det fantastiska gitarrspelet, är det första jag fastnar för. Men när sticket kommer är det som en liten förtrollning som uppstår. Wow. I albumets sista hälft hittar vi “No Brothers Left Behind”, som är bedövande bra och här finns likheter med skotska bandet Biffy Clyro. Det är låten jag sätter mest på repeat av alla. Avslutande “Say My Name” kryper in under skinnet på en. Det är så intimt, gripande och utan tvekan den vackraste låten på hela albumet. Balladen som långsamt stiger i dynamik och framkallar gåshud längs armarna är det perfekta avslutet på ett album som jag aldrig trodde att jag behövde så mycket.

Adam Heldring har ett otroligt berättarsätt och skört uttryck i sin röst och man lyssnar noga på varje ord och ton. Melodierna gifter sig magiskt med harmonierna och instrumenteringen i varje låt, som har sitt egna ID men som också är en pusselbit i helheten i albumet. Varje låt överträffar den andra och vi vågar påstå att det här är ett av årets bästa albumsläpp.

Foto: Andreas Karlsson