Popartisten och musikern Andreas Stellan går under artistnamnet Parasite Child i sitt soloprojekt. Från att ha spelat i band som Dungen, The Works och i nuvarande bandet Avantgardet, släpper han sedan några år tillbaka musik under eget namn.

Idag den 4e december släpper Andreas sitt femte studioalbum “News”, och han har en hel del spännande projekt utöver sitt egna, på gång. Vi mötte upp Andreas för att prata om processen att skriva musik efter ett uppbrott och hur musiken fungerar som en bearbetningsprocess, hur han känner kring sitt kommande album, och vilka planer han har med musiken framöver.


Du kallar dig själv för Parasite Child i sitt soloprojekt. Vad är bakgrunden till namnet?

Egentligen är det en låt med en artist som heter Bill Fay, som har skrivit en låt som heter “Parasite Child”, som är med på någon samling som tyvärr inte finns med på Spotify. Jacob, min kompis, som var med en gång när jag satt och spånade namn för längesen, sa ”men Parasite Child, då?”, och jag sa ”jo, okej då”. Och så tyckte jag att jag kan identifiera mig lite med begreppet. Det är ju inte så lätt med bandnamn, det är typ det värsta som finns. Gillar man ett band kan de ju heta nästan vad som helst i slutändan. Jag tycker fortfarande att Soundtrack of our lives är ett av de bästa bandnamnen som finns.

Du släpper ditt femte studioalbum ”News” idag den 4e december, och den 19e november släppte du andra singeln från albumet ”Tell your dad that you love him”. Vad handlar albumet om och vad vill du förmedla med det?

Det har varit ganska mycket KBT, och skriva ur sig. Jag har gjort en del stora förändringar i mitt liv. Jag slutade dricka för några år sedan, och då har det blivit att man har lagt om livet väldigt mycket och fått omvärdera och acceptera att man var alkoholist. Bara den grejen var jättestor. Under den processen tror jag att jag har försökt försonas med saker som jag gått och tänkt på under tonåren, med psykisk ohälsa i familjen och hur det har påverkat mig. Och tidigare i tonåren kanske jag var arg och kände någon ilska mot det där. Men idag kan jag mer identifiera mig med det, förstå och acceptera det och inte vara bitter över det, och faktiskt se det för vad det är. Det har varit ganska mycket sådana processer, i flera år, egentligen. Förra skivan handlade lite om samma beröringspunkt.

Jag försöker att spela TV-spel i perioder bara så att jag inte ska göra musik konstant. Men det har jag gett upp nu, så nu sålde jag X-Boxet.

Du har gjort hela plattan på egen hand, med gästspel av några musikervänner, bland annat Björn Almgren och Sylvester Schlegel. Var det en självklarhet för dig att ta in dem eller var tanken först att du skulle göra allt på egen hand?

Nytt för den här skivan var att jag för första gången på väldigt länge hyrde en studio för att lägga riktiga trummor, som min vän Sylvester gjorde. Vilket jag egentligen varit sugen på sedan i alla fall förra skivan. Men det är ett projekt och det är pengar, folks tid och allt, så jag valde att inte göra det på grund av sådana saker. Men nu var jag trött på att sitta mycket ensam, det blir ju så isolerat, så då var det skönt att få in andras inputs.

Sen är det då Sarianna Cortes som är en gammal vän från gymnasiet, som är jätteduktig. Hon har lagt kör på massa grejer, och vi har lite då och då sedan vi gick ut gymnasiet gjort lite småsamarbeten och sjungit på varandras grejer. Sen är det Björn Almgren som spelar i Augustifamiljen bland annat, som lagt saxofon. Han är en väldigt duktig musiker, inte bara som saxofonist. Jag och Sylvester var i studion samtidigt, och Björn bor nere i Skåne, så han mailade filer över nätet, likaså med Sarianna, även om vi bor nära, men på grund av corona så kändes det lägligt.

Jag tycker det är jättehärligt att man kan jobba så, i alla fall om någon är lika manisk som mig, som bara fortsätter skicka tracks till låtar. Jag och Rasmus i Avantgardet jobbar så en del. Han är den som riktigt kan mäta sig med min maniska sida, och jag tror nästan jag med honom också. Sätter vi igång på morgonen så kan man jobba fram och tillbaka med hetsiga mail konstant. Det är det bästa när man kan gå in i den där bubblan.

Hur har låtskrivarprocessen varit till albumet?

Överlag så börjar jag med något litet, vad som helst, som en sampling, en gitarrgrej eller en textrad, och så kommer det någonting. Det brukar växa fram ganska snabbt. Det har ersatt allting, till och med TV-spel. Så jag försöker att spela TV-spel i perioder bara så att jag inte ska göra musik konstant. Men det har jag gett upp nu, så nu sålde jag X-Boxet. Det är såklart lite tråkigt, jag skulle vilja göra något annat än att bara göra musik, men det går liksom inte. Att skriva har aldrig varit ett problem. Jag skriver jättemycket, sedan stryker jag minst hälften. Så det kanske fanns 25-30 låtar till en början som var halvfärdiga, sen blev det nio till plattan.

Albumet innehåller en härlig och balanserad blandning av upptempolåtar och de som går i en djupare, mystisk karaktär. Finns det någon låt du är extra stolt över, och i sådana fall varför?

Jag gillar två låtar mest, skulle jag nog säga. Jag gillar ”Run”, som är tredje spåret. Mycket på grund av produktionen och arrangemanget, där är saxofonen med, och det är helt magiska saxofoner som jag älskar. Så mycket på grund av det. Sen är det en typ av låt som jag gillar i uppbyggnaden, det händer lite grejer och det är konstiga partier och det kommer lite vad som känns bäst. Det behöver inte vara för låtens bästa nödvändigtvis, utan mest för vad jag tycker är roligast att göra.

Sen är det ”Tell you dad that you love him” som släpptes den 19 november. Det var en sådan låt som jag behövde skriva. Min mamma smsade mig när låten hade släppts, som nästan fick mig att börja gråta. Hon skrev att hon hade börjat gråta när hon hörde den. Så det var fint, och lite läskigt att skriva, men min pappa verkar gilla den också. Pappa är inte den mest kommunikativa människan, men han fick presslänken på skivan för några månader sedan, och han lyssnade direkt och hörde av sig direkt och tyckte den var jättebra. Så det betyder också jättemycket, speciellt av en människa som kanske inte tänker att det kanske är värt att kommunicera.

Finns det också någon låt som betyder lite mer för dig, och varför?

Dels ”Tell you dad that you love him” på grund av innebörden i texten, sen tyckte jag ”News” var ganska skön att skriva. Jag tycker det är så svårt att skriva om vad som är rätt och fel. Jag vill inte göra det för att det gör folk för mycket nu, tycker jag. Jag ville bara uttrycka den hemska känslan av att sätta på nyheterna och den totala meningslösheten man kan känna. Då kände jag mig lite modig när jag skrev den, även fast det kanske inte blev sådär jättekonstigt i slutändan. Men det kändes som ett sådant steg på något sätt, att våga uttrycka en sån åsikt.

När hennes soloplatta kom så köpte jag en ny el-gitarr. Jag tror jag skrev ‘Done my time’, ‘News’ och en låt till som inte kom med på plattan, på samma dag, för att jag köpte ny gitarr, för att jag då blev inspirerad av henne.

Foto: Emelie Johansson

Vilka har varit dina största inspirationskällor till albumet?

Det är ganska splittrat, men Brittany Howard från Alabama Shakes, som jag också lyssnade jättemycket på, när hennes soloplatta kom så köpte jag en ny el-gitarr. Jag är gitarrist från början, men jag har varit trött på el-gitarr sedan 20 år, egentligen. Det är inte så gitarrdrivande musik jag gör, men hon var nog anledningen till att jag skrev några låtar på skivan, för att jag var sugen på att skriva gitarrsaker. Jag tror jag skrev ”Done my time”, “News” och en låt till som inte kom med på plattan, på samma dag, för att jag köpte ny gitarr, för att jag då blev inspirerad av henne, för att hon spelade gitarr så coolt. Jag tycker inte att det är någon som gör det som hon, så hon har inspirerat mig mycket.

Sen skulle jag säga Brockhampton och Tyler the Creator, mer bara i sinnet framförallt, och Injury Reserve, också en hip-hop akt. Det är nog det jag lyssnat mest på faktiskt, framförallt senaste tiden sedan i maj. Det är otroligt inspirerande, det får mig att vilja göra musik och prodda grejer och låta det bara ta den vägen det ska, det är så jäkla lekfullt och härligt, på ett sätt som jag inte upplever med någon typ av rock eller pop, möjligen då Brittany Howard.

Var det mer rockmusik som du inspirerades av förr?

Ja, jag tror det. Som tonåring var det grunge, sen kom jag upp i 20-års åldern, och då hade jag ett band som heter The Works, som låg på samma bolag som Dungen, som jag också spelade lite i. Så det var den typen av musik, sen 60-tals musik, från både England och USA, psych pop/rock, typ. Och det hängde med mig jättelänge överlag.

Nånstans när folk säger att dom går tillbaka och lyssnar på det som de lyssnade på under tonåren, nu i coronatider, så blir det för mig 60-tals musik. Men jag får lite panik av det där, jag vill verkligen ha ny musik hela tiden. Men nu kommer det ingen, så det blir lite svårare. Så det är nog från 60-tals rocken som jag kommer ifrån.

Jag behövde fylla den tiden med tomheten, och sedan växte det fram till lite vad jag ville göra.

Du har tidigare varit, och är, musiker bakom flertalet kända namn. När startade du ditt soloprojekt, och vad var bakgrunden till att du också ville skriva och släppa musik under eget namn?

Vi hade bandet The Works ganska länge, som på något sätt föll isär. Det var massa grejer vi hade på gång som sket sig lite i sista sekund. Det var riktigt tråkigt, vi missade några skepp, så att säga. Sen hoppade vår trummis av och började spela i Dungen, så då tog jag och Martin Fogelström, en annan i det bandet, och började spela in en skiva själva, med massa musiker från Sverige, som vi höll på med i säkert ett halvår.

Men det rann ut i sanden. Så efter det kände jag att jag inte orkade jobba i band längre, eller med någon annan överhuvudtaget. Så då började jag skriva själv, först på svenska för att folk hade tjatat på mig att jag måste sjunga på svenska. Så jag gjorde det ett tag, men jag trivdes inte alls med det.

Och sen skilde jag mig samtidigt, så då så startade jag upp Parasite Child. Då behövde jag få ut all skit. Så då började jag skriva på engelska igen, vilket jag har gjort sedan jag var liten, och det känns mer naturligt. Jag behövde fylla den tiden med tomheten, och sedan växte det fram till lite vad jag ville göra.

Det här är första gången jag använder en PR-byrå, till den här plattan. Dels av ekonomiska skäl, men också för att det är lite läskigt att satsa på det, för då kan man helt plötsligt hoppas på saker. Det blir lite lyxigare att bara ”ja men nu är jag färdig, nu släpper jag skivan”, och så händer ingenting. Det har varit något skönt med det. Nu är jag inne i det jag hatar, alltså bekräftelsesökandet. Man vill ju nå ut med sin musik också, så det är smällar man får ta, om man vill att nån ska lyssna på det. Annars hade jag ju inte släppt den överhuvudtaget, om jag var nöjd med att bara göra musik för min egen skull.

Det är en bra grundförutsättning för vem som helst, att göra musik för att man älskar det och tycker det är bra. Jag tror inte jag känt någon någonsin, som har varit nöjd med att låta musiken ligga på en hårddisk. Man vill ju ha bekräftelse, man gör ju det för att man vill att folk ska höra det. Som en mening i livet, liksom.  

Vad har du för framtidsplaner med Parasite Child? Har du planer på att släppa mer musik framöver?

Jag har börjat skriva på nästa platta. Det har precis börjat lossna, vilket är jätteskönt, för jag mår ju dåligt när jag inte skriver. Och så den här grejen med att man kan anlita en PR-byrå, och även ny distribution den här gången, har gjort att det har haltat mycket mer än vad jag är van vid. De senaste fyra skivorna har jag bara fått ut direkt då jag släppt det på egen hand. Men nu har jag ju varit tvungen att vänta sedan maj, på att saker ska klaffa.

Vi hade en inbokad releasespelning i december, men det blev det ju inget av, vilket man var lite inställd på. Jag orkar inte livestreama heller, jag tycker det är meningslöst, hellre att man spelar in någonting snyggt. Så vi ska filma någonting, det vi har repat ihop. Sen går det inte att planera så mycket. Men nu ska jag starta i alla fall två band till, och prata med mina polare. Det är perfekt, man kan inte spela live, och folk har mer tid. Då passar det perfekt att hålla på med sidoprojekt. Det är planen, sen får vi se hur mycket tid det finns.

Kan vi vänta oss att se eller höra dig i något annat musikprojekt framöver?

Jag och Sylle har ett projekt, typ igång, som jag tänker att vi ska göra, eller komma till skott med ordentligt, när vi delar lokal och så.

Vad är det för projekt, eller är det hemligt än så länge?

Det går under arbetsnamnet Arnold. Det är det enda jag kan säga, och det är instrumentalmusik än så länge. Sen tror jag också att jag ska försöka spela in en EP i vår under Parasite Child också, och släppa mest för att det är kul.