Friends In Theory är Sveriges svar på Paramore. Man kommer inte undan att tankarna direkt relateras till dem. Och idag den 3/7 har det Stockholmsbaserade math-rock bandet, som startade 2015, äntligen släppt sin andra EP “Coping” efter debut EPn som kom 2016.

Men däremellan har de bytt lite bandmedlemmar och jobbat flitigt den senaste tiden med att skriva och spela in nytt material och spela live. “Coping” introducerar även lyssnarna till den nya sångerskan Amanda Stenkvist, som med sin unika röst och omfång sjunger om hur man hanterar de olika känslorna och hittar vägar att komma över misslyckade förhållanden. Riktigt relaterbart, eller hur? Alla har vi varit där någon gång. På detta så spelar den musikaliskt begåvade kvartetten en perfekt blandning mellan tekniska färdigheter i olika rytmer, taktarter, lekfulla melodier och dynamik, oväntade harmonier och ett sjukt härligt, lagom headbanging-gung. Denna kombination av teknisk avancerad musikalitet och känsla på samma gång vågar jag säga är ganska unikt. Band som norska Pom Poko, som håller på att slå igenom med dunder och brak, är också en rättvis liknelse med Friends In Theory.

“Coping” inleds med ett intro på dryga 1 och en halv minut, “Cope”, som ger en försmak på vad vi kan vänta oss av denna EP. De sparar inte på krutet redan från starten. EPn fortsätter med en upptempo andra låt, “Over Me”. Versen är riktigt svängig och det är lätt att hänga med i sitt lagom headbanging-gung. Det är mycket som händer genom hela låten, på ett bra sätt. Det är inte stökigt utan välgenomtänkt och cleant. Man blir sugen på att höra mer.

Den tredje låten “Braille” känns lite punkigare men fortfarande med den glada känslan. Låten rullar på i ett sjujäkla tempo och man hinner knappt med att tänka och fundera på vad man just hörde. Men det man vet är att det är samtidigt så lätt att ta in alla detaljer lyssnaren bjuds på, för att ljudbilden är så genomtänkt. Man vill höra vad som kommer härnäst i låten och Amandas omfång får verkligen ta plats här. Det snyggaste är när hennes röst får sällskap av lite subtila stämmor.

“Tarot” visar Friends In Theorys inspiration av Paramore till sitt fullo. Den är lite rakare i tempot och kanske mer “lättlyssnad” för en bredare publik, men samtidigt rytmisk intressant som behåller den röda tråden. Här hör vi mer från bandmedlemmarna som körar i bakgrunden med svarsstämmor. Vidare hör vi“Mellow”, som känns lite som en fortsättning på föregående låt. Det första som egentligen bryter av i hela EPn hittills är sticket i denna låt, som går ner i dynamik och bjuder på en liten synthslinga tillsammans med sången och lite gitarr. Man har varit van med att allt rullat på, så det blir verkligen en avstickare under några sekunder. Det passar dock låten mycket bra.

Sista låten, “Song 3” som egentligen blir låt nummer 6, är min personliga favorit. Den följer samma tema som övriga EPn men den har många intressanta inslag och en dynamik som gör att jag lyssnar lite extra. Körsång, långa toner och partier med markeringar i rytmen. Låten och EPn avslutas sedan snyggt med ett traditionellt “fade-out” outro. Och man andas ut lite. Det är maffigt, häftigt och imponerande.

Friends In Theorys musik är något som jag förr skulle kalla “musiker-musik” och är musik oftast kanske musiker eller personer med ett större genuint musikintresse skulle lyssna på och kunna uppskatta på ett mer ingående sätt. Just på grund av sin komplexitet. Jag tror inte att den går hem till den stora massan, vilket absolut inte gör någonting eller är nödvändigt. Det gör det mer unikt om det inte gör det. Och det är just det unika som jag tilltalas av allra mest. Även kombinationen av mindre glada och allvarliga texter med positivt klingande musik är alltid intressant. Kontrasten. Detta bjuder Friends In Theory på i “Coping”.